Asfaltblixtar skulle studsa i allas ögon och fylla oss på fester och kalas. Högtalare skulle spränga oss inifrån och göra oss större än världen. Så enkelt skulle vi leva, äntligen tömda på oss själva.

Men en horisont ockuperade mig, en himmel höll mig fast och viskade: ställ dig stilla, sprid dig, inte spräng dig. Tack.