För den större uppgiften, att leva, krävs kontakt med världens alla väderlekar, världens alla regnskurar och världens alla soliga dagar. Det är en svår uppgift. Man kan lätt glömma den där cyklisten på väg upp i Pyrenéerna med en presenning över huvudet i hällregnet och knappt styrfart. Eller väntan i bilen med vindrutetorkarna igång, utanför stationen när skilsmässan redan var ett faktum. Kvar i bilen, som för att markera: vi möter inte varandra på det viset längre. Eller det plötsligt uppblossande grälet i solstolarna bakom växthuset: juli månad, strålande solsken och en ängslan som kokade över, en värme som kokade över. Blå himmel och svarta ögon.
Vändningen
Det kan handla om skuggornas återkomst, tunnare än sländans vingar.... Läs mer →
Det som inte är
Det som inte är men ändå är. Som ridåer drar... Läs mer →
Nätterna
Det måste bli enklare, inte bara mindre och smalare. Nätterna... Läs mer →
Hur havet rullar in
Hur havet rullar in spelar roll. Eller rättare sagt: genom... Läs mer →
Det möjligas konst
Kan man ens kalla det ett besök? En nyss förvandlad... Läs mer →