För den större uppgiften, att leva, krävs kontakt med världens alla väderlekar, världens alla regnskurar och världens alla soliga dagar. Det är en svår uppgift. Man kan lätt glömma den där cyklisten på väg upp i Pyrenéerna med en presenning över huvudet i hällregnet och knappt styrfart. Eller väntan i bilen med vindrutetorkarna igång, utanför stationen när skilsmässan redan var ett faktum. Kvar i bilen, som för att markera: vi möter inte varandra på det viset längre. Eller det plötsligt uppblossande grälet i solstolarna bakom växthuset: juli månad, strålande solsken och en ängslan som kokade över, en värme som kokade över. Blå himmel och svarta ögon.