Den där samtidigheten när du sätter dig tillrätta med filten över knäna och en tydligare tanke börjar ta form som handlar om lättheten i att leva både med och utan en värld av nötskrikor.

En del kommer inte alls förstå vad du håller på med. En del kommer att förakta det du gör.

Men just den där samtidigheten, det där fjäderlätta mötet som ger kvällen en både skrämmande och vacker kropp, med dödens granris utlagt i mörkret.