När du säger så är det också ett lufttryck, en annalkande högtid eller en snöstorm. Fast i samma stund redan över oss, inne i oss. 

Hade jag glömt att bli slagen i bitar? Mitt i leendets spricka fick du mig, jag som mellan två väderleksrapporter vandrat in i det namnlösa. Där fick du mig. 

Men du har rätt: vi får inte glömma att vi inte finns. Eller bara nästan så länge huset är ofärdigt, sängarna lite för bekväma och ingen, ingen bryr sig om den där sången som varken vill oss illa eller väl.

Att inte avsäga sig livet, men heller inte ta det på sig. En balansakt, aldrig säkrad: minsta dröm vi följer så vippar brädan igen – och en av oss fastnar uppe i lögnen och den andra nere i osanningen.