Det dova ljudet
fortplantas under sjöns yta
till mig i skogsbrynet:
ett tomhetsljud, ekande ihåligt.
Järn möter sten, vi vet inget ödsligare.

Mörkret fanns redan där
när spaden sattes i jorden.
De som kommer efter oss går före oss.
Spira eller brinna.

Och du som vandrar runt bland de vita sniglarna
som samlar in ljuset framåt kvällen
och tömmer vattenkannorna på mörker:
i det ihållande, det aldrig upphörande
finns en bön om tomhet som aldrig tar slut.