Frånvaron finns. Man kan cykla till den, utlagd på ett fält bakom ett trasigt elstängsel. Stenarna ligger där tunga, staplade tillsammans med allt det andra, kvittret, myllret och namnen som vi glömt eller bara lämnat vind för våg.

Rösterna som ligger där och drar isär tiden, öppnar upp, drar undan och visar alldeles tydligt det osynliga, det som inte går att se. Röstens stumhet som oavbrutet mumlar tystnad.

Det går att undvika elstötarna, ormarna och oron. Det går att stanna upp och vara hos det som inte finns. Det går att inte förstå, gå runt bland den begravda tiden och bryta rakt in i oförståelsen.