Fem inslagna rosa rundbalar i skogsbrynet, utlagda som femman i en tärning. Och vi som rinner förbi: fastlåsta i en stel, mycket stel rörelse genom landskapet.

Hur ska det gå nu, när ingen längre känner rytmerna som håller fast tiden? Vem ska trumma fram en slogan som tar oss inåt istället för framåt?

Finns det fortfarande tåg som blir stående en stund här ute i mellandagsskogen, i de riktigt blöta markerna, i väntan på Thoreau? 

Någon som ser ut, som känner sig utsedd, med ett ord som formas i gommen, som rundar ”det goda hoppets udde”, lutar sig ut över avgrunden, och lämnar allt bakom sig?