Varje dag kan vi växla mellan två friheter: ett ben i varje frihet. Bromsa och gasa. Barn och vuxen. Vi vinner något och förlorar något. Rummet blir annorlunda och man kan tycka att det inte är någon större skillnad. Vi kan bli större, starkare, mer osårbara. Det är bra. Vi kan sätta på oss ett hus – och plötsligt är vi huset. Det är också bra. Och nödvändigt. Här sitter man bra. Som i en koja. Ombonat. Hur ska jag beskriva landskapsförflyttningen?

Utan tak blir det något annat. Då är himlen gränsen. Det är mer som att ligga i gräset och titta upp. Det gör man inte ostraffat. Det är avgrundslikt. Men fortfarande som i en plåtlåda, som i en språklåda, med den vuxnes barnslighet. Utan tak blir det något annat, men det hjälper inte, når oss inte. Vi vrålåker, skrålåker, skralåker. Lite på snedden. Ute, men ändå inte.

Du blir sittande i din snäcka, med havet som rusar mot dig i speglarna. Du är inte helt skalenlig. Lite för stor för din ålder, lite för stark. Vågorna sköljer över dig och du kommer visserligen dit du ska, men inte dit du skulle.