Språket är något alldeles speciellt för Heidegger. Det hör på ett mycket intimt sätt samman med det allra mest mänskliga hos människan. Det är först genom språket hon kan bli till och det är i språket som hela hennes värld ryms. Språket är urgammalt. Det förlorar sig i ett ursprung som bör ligga lika långt tillbaka som människans ursprung. Och detta är ett arv som varje enskilt språk bär på, som varje enskild person bär på i sitt språk. I detta avseendet är språket något mer än bara ett kommunikationsmedel. Det representerar en förbindelse bakåt i tiden som förlorar sig i människans gryning.

Enskilda ord kan dessutom bära på en mycket lång historia där betydelseförskjutningar kan spåras tillbaka i tiden och där nya samband med helt andra ord kan komma i dagen på ett sätt som totalt fallit i glömska för oss som lever nu. Språket lever. Nya ord kommer till, gamla betydelser faller bort och enstaka äldre ord kan plötsligt få nytt liv, fyllas med nya betydelser och växa sig starka. Språket är större än den enskilda människan och styrs av krafter som vi bara delvis kan påverka.

Språket, menar Heidegger, sätter gränserna för vad vi som människor kan tänka. Fast gränsen för vad som kan tänkas går inte vid vad som enkelt låter sig sägas. Språket bär i själva verket med sig rester av äldre tänkande som bara med svårighet låter sig fångas i ord, men som likväl kan förnimmas i tanken, i hjärtat. Mellan tanke och språk finns en direkt förbindelse. Språket styr i viss mån tänkandet. Vårt sätt att tänka ändras efter ordens förmåga att rymma centrala betydelser.

När romarna översatte viktiga filosofiska termer från grekiskan skedde en förändring även i tänkandet. Vissa dimensioner försvann ur orden som för grekerna fortfarande hade funnits där. Orden förflackades och därmed tänkandet. Vi styr inte språket utan styrs av språket. Vi kan visserligen, bl.a. med diktens hjälp, nå det knappt sägbara, men vi kan inte utan vidare ändra människans sätt att tänka och handla utan att först ändra betydelsen av centrala begrepp i språket.

Heideggers tankevärld befinner sig ständigt i rörelse, ständigt i ett sammanhang utan teoretiskt avgränsade begrepp. I denna ständigt pågående rörelse – som är livets – vävs språket in och tillsammans skapar vi gränserna, och möjligheterna, för vår verksamhet. Det finns ordlösa möten, men i rörelsen, i den ofrånkomliga samvaron, vävs även det ordlösa in i språket.

Språket är “varats hus“ säger Heidegger. Tänkandets yttersta möjlighet består i att kunna vandra mellan det som inte finns – och det som finns, mellan intet och varandet. Att tänka handlar om att möta intet, lika väl som att möta varandet, ställa sig öppen för möjligheten att inget finns och väva in upplevelsen av detta – själva överföringen mellan intet och varandet – i sitt språk. I språket samlas en hel värld, människans hela värld. Därför är språket “varats hus“. Språket har en förmåga att kunna bära med sig inte bara betydelser av ord, utan hela tankar, hela världar. Språket kan till och med bära med sig själva övergången mellan ingenting och någonting, denna unika händelse när något skapas ur intet. Det som skonas och bärgas i människans “boende på jorden“, upplevelsen av spegelspelet, en människas alla stämningar, hennes mest klarögda ögonblick och den oerhörda skapelseakten när något blir till ur intet, allt detta kan rymmas i språket, bärgas in i språket.

Bara för att språket bär på en förbindelse bakåt i tiden, för att det är urgammalt men ständigt levande, för att det är större än människan och sätter gränserna för vad som är möjligt att tänka, för att det kan ta emot och bära med sig själva skapandets rörelse, bara av den anledningen intar språket en alldeles speciell ställning i Heideggers tankevärld. Att det samtidigt fungerar som ett kommunikationsmedel står inte i motsatsställning till språkets verkliga möjlighet: att vara “varats hus“.

Ett speciellt förhållande finns enligt Heidegger mellan konsten och språket. Konsten -inrymmande alla konstyttringar, inte bara bildkonst – är särskilt lämpad att nå det knappt sägbara, att lyckas fånga det som knappt låter sig tänkas. Genom denna sin förmåga, och genom konstens egenskap att, precis som det verkliga tänkandet, kunna låta en överföring ske mellan intet och varandet, detta att konsten kan hantera på samma gång det största mörkret, den största tomheten, och det första gryningsljuset, den allra första börjans skapelseljus, allt detta sammantaget gör att konsten har en förmåga att kunna berika språket, befrukta nästan utplånade betydelser i språket och ge dem ny kraft. På så sätt verkar språket även utanför det rent verbala, utanför det som yttras i ord. Poesin intar visserligen hos Heidegger en speciell ställning och blir (med Hölderlin) till en metafor för hur vi som människor “bor på jorden“, men all konst spelar på ett intimt plan med de djupaste, mest mänskliga skikten av tänkandet och kan i sina bästa stunder leta sig in i språket och befrukta det. Det är dessutom så att vi alla som människor i viss mån är konstnärer, eller i alla fall har en potential att förhålla oss “konstnärligt“ till omgivningen. Det mest mänskliga står mycket nära konstens sätt att verka och Heidegger citerar Hölderlin som påstår att “vi bor poetiskt på jorden“ (dichterisch wohnet der Mensch auf dieser Erde). Poesin – i det här fallet människans poetiska dimension – har en förmågan att föra över en fullständig, men knappt förnimbar värld in i språket. På samma sätt har människan som sin yttersta möjlighet – genom hela sitt sätt att leva, sitt görande och låtande och genom sina relationer till omgivnigen – förmågan att föra över själva skapelseakten, detta ögonblick när något blir till ur inget, in i språket, in i “varats hus“. Detta är, enligt Heidegger, den mest centrala mänskliga förmågan, den som sammanfaller med människans verkliga väsen, när hon fullt ut verkar som människa. Och den dom som faller över vår tid formas av hur det är ställt med denna vår mest mänskliga förmåga idag, hur pass utvecklad den är hos oss, vilken roll den tillåts spela i vår tid.