Hos Heidegger är Vara och Tid nära förbundna med varandra. Och båda är lika svåra att riktigt få grepp om. Vad beror det på? Det beror bland annat på att vi befinner oss i tiden och i varandet. Och som om det inte räckte är Heidegger inte benägen att ta ett steg tillbaka och försöka betrakta varat och tiden utifrån. Heidegger förkastar den metoden med hänvisning till att ett sådant betraktande aldrig kan ge en riktig uppfattning av vad Tid och Vara egentligen är. Det skulle vara lite som att försöka ge en fullständig upplevelse av en fisk utifrån ett dött exemplar, som att ur fiskens innandöme och konstruktion försöka återskapa det fisklika. Att utifrån teoretiska beräkningar inte bara försöka beskriva fiskens rörelser i vattnet, utan även känslan av hur fiskkroppen svarar mot vattnets strömmande rörelser etc. I en sådan på teoretiska grunder gjord beskrivning kommer det alltid att fattas väsentliga delar.

Till att börja med skulle man då kunna försöka säga något om vad varat hos Heidegger inte är. Vissa kritiker, däribland George Steiner, har kommit med den goda idén att helt enkelt försöka ersätta Heideggers Vara med Gud, och med den operationen göra Heidegger till en betydligt mindre originell tänkare. Heidegger skulle då i ett slag bli till en i raden av teologer som sedan medeltiden försökt komma tillrätta med ett svårfångat gudsbegrepp. Fast tilltaget visar bara hur lite man har förstått av Heideggers tänkande. Hade Heidegger velat ge associationer till den teologiska traditionen hade hans huvudverk istället för ”Sein und Zeit” hetat “Gott und Zeit“. I Heideggers tänkande är orden alltid närmevärden, bokstavskombinationer som är valda för att så gott det går ge mening åt svårfångade tankar. Bara för att man byter ut ett av hans ord ändrar man inte på hela hans tänkande. Med ordet Gud följer en hel teologisk tradition, det följer en associationsvärld som i hög grad handlar om en personifiering av Gud, som Fader, som “gubben i himlen“, som Jesus och “den heliga Ande“. Hade Heidegger velat att vi skulle tänka i dessa banor kring varat hade han själv bytt ut ordet Vara mot Gud. Nu förblir varat utan personifiering, någonting betydligt mer obestämbart.

Är man, som Heidegger, ute i språkets och tänkandets utmarker – där man enligt Wittgenstein helst bör tiga – blir följden att man, om man nu ändå vill säga något, måste använda oförbrukade ord och försöka få dem att rymma det man vill säga. Man måste hela tiden hålla i minnet när det gäller Heidegger att han inte rör sig med universella termer på samma sätt som den traditionella vetenskapen. Heidegger är inte ute efter att definiera ett vara-begrepp som så att säga skulle kunna betraktas självständigt, som alltid har funnits och som kan tänkas bortom alla kategorier. Varat är mitt ibland oss, vi står i ett förhållande till det just nu. Grundtanken för Heidegger är att varat är något levande i betydelsen “något som befinner sig i rörelse“, och vars rörelse vi själva är en del av. Ja, varat är själva rörelsen och inte alls något samlingsbegrepp av samma kaliber som Gud, Världen, Kosmos eller Universum.

Hur skulle då den rörelse som varat omfattar kunna beskrivas? Och vad är det i så fall vi försummar att tänka på i vår varaglömska? “Vara är transcendens“, säger Heidegger. Den rörelse det handlar om är en form av transcendens. Traditionellt betyder “att transcendera“ detsamma som “att överskrida“. Det handlar om att skrida över, att röra sig över en gräns. Frågan är vilken? Den mellan något och inget, kanske? Med-vetandets gräns, detta att veta att man är vid medvetande, att med-veta. För att kunna känna känslan av att vara vid medvetande måste man förhålla sig till det omedvetna, till sömnen, medvetslösheten eller rentav döden. Fast Heidegger säger inte att varat består i att transcendera, utan att vara är transcendens, själva fenomenet transcendens, dvs själva tillblivelsen (eller tilldragelsen), förutsättningen för möjligheten att kunna transcendera. Hur man nu än förstår denna utsaga så har varat tydligen något med gränsöverskridande att göra, med tillblivelse, med synliggörande. Varat är själva den här rörelsen som människan förmår utföra i sitt medvetande när något går från ingenting till någonting, när gränsen passeras och något blir till. Denna rörelse, detta skridande över en gräns som ger varat en dubbelhet är det mest centrala draget hos Heideggers vara. Det är en rörelse inte olik den som kommer till uttryck i den kinesiska Yin-Yang-symbolen. En dubbelhet som markerar ett slags ständigt pågående rörelse mellan mörker och ljus, mellan förborgat och oförborgat, mellan död och liv. Det mest fatala med vår varaglömska är just att den resulterar i en endimensionell värld, en värld utan den här rörelsen, en värld utan inbyggd, återhållen undran – och utan inbyggd förundran. Att vi har glömt varat betyder dels att vi har glömt att förundra oss över det varande, och dels att vi har slutat att undra över varandet. I bägge fallen resulterar det i att vi tar varandet för givet och glömmer dubbelheten, transcendensen, själva rörelsen. Vi glömmer att med-veta.

Ett tecken på vår varaglömska är att det lilla ordet “är“ har förlorat sitt innehåll. Ordet “är“ förblir otänkt och därmed också varat. 1600-tals-filosofen René Descartes tyckte sig ha trängt ner till något alldeles grundläggande när han yttrade sin berömda tes: “Jag tänker ¬alltså är jag“. Vad Heidegger gör är att han sätter fokus på det lilla ordet “är“. Vad står detta “är“ för? Vad innebär det att vara? Vad rymmer varat och varandet? Och genast är Descartes sats inte lika grundläggande längre.

Blir man något klokare? Varat är en rörelse, en tilldragelse som på sin repertoar har en närvaro som vi själva kan bli en del av. Det är inte ett begrepp av samma slag som Gud, Världen, Kosmos eller Universum utan något mer flyktigt, mer tidsbundet, mer händelsebundet. Den här rörelsen som så att säga framföder ett sätt att förhålla sig till omgivningen på är dessutom olika beskaffad i olika tider. Heidegger använder ordet “skick“ (Geschick) för att benämna det rådande varaläget. Just nu befinner vi oss i ett “skick“ som bl.a. präglas av en tilltagande varaglömska och ett slags herre-slav-förhållande till omgivningen. Inte nog med att vi tenderar att helt missa transcendensen och bara tar livet och levandet för givet, vi befinner oss dessutom i ett “skick“ som får oss att hänsynslöst utnyttja vår omgivning. Och detta “skick“ är då samtidigt en del av varat, eller rättare sagt: just nu består den frambringande rörelsen som utgör varat mest av varaglömska och styrande och ställande med omgivningen.

Det låter som om varat skulle ha en viss makt över människan, att vi skulle styras av varat och av det sätt på vilket “skicket“ för närvarande är beskaffat. I viss mån är det nog så, men man ska samtidigt akta sig för att blanda in ordet makt i sammanhanget. Som jag skrev tidigare är Heideggers tanke den att vi befinner oss i en ganska komplicerad relation till det rådande läget, den rådande varaglömskan och det rådande skicket. Vi har bara delvis försatt oss i detta läge själva och vi kan bara delvis ta oss ur det på egen hand.

Slutligen kan man fråga sig, för att inta en ny infallsvinkel på varat: vad fyller ordet “vara“ för funktion hos Heidegger? Rent allmänt kan man nog säga att Heideggers val av begrepp sker utifrån två aspekter. Utgångspunkten är en svagt anad tanke som Heidegger vill ge ord åt, i det här fallet en tanke om en grundläggande rörelse, en grundläggande händelse och en grundläggande begränsning i det rådande läget. Vad Heidegger sedan har att ta hänsyn till vid valet av terminologi är dels den filosofiska tradition som han verkar i, dels möjligheten att föra in ny kraft i befintliga ord. Utifrån dessa två aspekter blir det just ordet “vara“ som får bära Heideggers tanke.

Man skulle också kunna tänka sig att Heidegger helt enkelt struntade i att samla sin tanke i något så övergripande som varat. Det är en tanke som bl.a. har förts fram av senare tiders s.k. dekonstruktivister. Men här strävar Heidegger trots allt mot ett slags enkelhet. Mitt i all trasslig terminologi och alla provocerande distinktioner som Heidegger gör för att inte banaliseras, så finns det en strävan hos honom mot total förenkling, en önskan att kunna rymma mycket i en enstaka formulering eller en enstaka tanke. “Att gå mot en stjärna – endast detta“, som han skriver i en lyrisk formulering. Och i linje med detta ryms på sätt och vis kärnan i det otympliga varabegreppet i den enkla frågan: “Varför finns överhuvudtaget det varande och inte snarare intet?“. I den undran och förundran som denna fråga skickar oss ut i blir rörelsen synlig. Tomheten, intet, intar scenen och rörelsen får liv. Att något överhuvudtaget finns är det märkliga. Kan man stanna kvar i den förundran som frågan ger upphov till, då rymmer man också i sin tanke överskridandet, tillblivelsen, och då greppar man i ett slag själva kärnan i begreppet vara – och förstår vad det är vi glömt i varaglömskan.