Det enda ljud vi har kvar från den tiden

Där framsätter en sin fot,
klotet käglorna slår mot;
hör du dunsen av hans klot
uti bergen skallar?
(Fredmans epistel n:o 48)

Man vet hur det låter när trä slår mot trä. Det är sommar och vackert väder. Kanske till och med lite extra bra akustik efter ett nattligt regnväder som dragit förbi? Framåt middagen. Slöa timmar med gassande sol. Ett parti krocket.

Fast det var längesedan nu. Med alla sina metallbågar som ska köras ner i jorden och start- och slutpinne kräver spelet antingen betjänter som sköter gräsmattan, eller en sommarperiod med torka och kraftigt minskat gräsklippande. Annars tycker vi att det knappt är värt besväret att gå där och kila ner port efter port i den steniga gräsmattan. När ska man hinna ett parti krocket?

Men man hann det i min barndom. Ljudet av den där träklubban som med viss ackuratess träffade träklotet finns kvar. Det ligger där i bakhuvudet och väntar på att få krocka med Bellmans 1700-talsdikt som färdas över en havsvik ut till en 1700-talsslup befolkad av poeter och suputer. En färd i de inre minnesvindlingarna från Fredmans epistel n:o 48 till en barndomsgräsmatta i ett villakvarter på 60-talet, barfota, vådligt svingande klubban med foten placerad ovanpå klotet och med viss risk att drämma rakt i sin egen tå istället för i klotet.

Ändå är det luften som har huvudrollen. Atmosfären. En mjuk hårdhet i träklangen. En mjuk och försiktig explosion som skickar ett budskap ut till världen: här händer det saker, här pågår en lek med ljud, en tidlös lek för ett släkte som har all tid i världen.

Print Friendly, PDF & Email

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *