Det är något med ögonen, med blicken, händerna. Något som fattas oss. Solen som faller in och tänder mossan. Livet som kryper allt närmre.

Läget kräver en större stillhet, ett större tomrum. Handlingsutrymmet måste minskas till en fingerborgs storlek. Bara så, sittande overksamma, kan vi bli återförenade.

Ingen vet vad som fattas. När mörkret faller fattas mörkret. Men det är inte så lätt att få grepp om.  

Grönskan klär oss, men blicken, blicken måste klarna! Mer behövs inte, än en väl genomförd nedsänkning i en närbelägen sjö. Sedan kan vi blunda.