När din hjärna sveptes in i allt det vita. Då var det gränslösa blicken som skar rakt igenom. Det kan göra lite ont, när ögonen punkteras. Men den gränslösa blicken är också en blick. 

Jag kunde inte riktigt få fatt i dig på slutet, när din blick gick rakt igenom. Orden föll lite hur som helst i dig, liksom teleporterad från en kräftskiva på 70-talet. Glad och sorgsen på samma gång. Vi försökte hitta rätt bland döda och levande och jag höll med om det mesta.

Gränslösa blicken och ditt rike med alla vägnät och upplysta, befolkade centrala delar som du kunde överblicka. Vi balanserade på spetsen av nuet och liknade vem som helst när vi omslöts av den tunga snön som föll och föll.