Ett etiskt tomrum

Det finns hos Heidegger ett slags etiskt tomrum som trots allt är besvärande, speciellt i kombination med de politiska ställningstaganden som han gjorde under sitt liv. Heidegger tycks i sitt eget tänkande ha sett “Vara-frågan” överordnad alla andra frågor och därmed vara i sin fulla rätt att lämna den etiska dimensionen därhän. Dock är det väl vad gäller hans skrifter just frågan om ett etiskt tomrum, inte ett ställningstagande för det oetiska eller mot etiken som sådan. De filosofiska resonemangen i Heideggers skrifter måste nog trots allt sägas befinna sig både bortom politiken och bortom etiken. Inte en brist hos en matematiker som uppehåller sig vid matematiska problem, men hos en Vara-tänkare som dessutom skriver om människans förhållande till sin omgivning uppstår det ett visst, ibland besvärande, etiskt tomrum.

Ett slags “religiöst” upphöjandet av människan

I linje med sin tids tankar och sin egen religiösa uppfostran ger Heidegger utan tvekan människan en alldeles speciell roll i världen och historien. Idag ter det sig nog inte lika självklart att ge människan en så tydlig roll som “Varats herde” som Heidegger trots allt gör. Människans medvetande och hennes språk är inte nödvändigtvis så unika företeelser som Heidegger vill göra gällande. Därmed inte sagt att det inte finns en djup tanke och uppgift för människan med sitt dödsmedvetande och sin skapande förmåga som ett slags uppenbarare och “räddare” in i språket av “det som är”.

Ett slags “förfallstanke” sedd som ett “begreppsförfall”

Heidegger använder begreppet “ställ” för att beskriva, hur vi “ställer” verkligheten/naturen och abstraherar den vilket leder till möjligheten att bli gränslös i förhållande till den. Han utgår då från ett slags förfallstanke där “huvudskulden” för människans förfall, hennes benägenhet att numera dominera över naturen, tycks ligga på det språkliga planet. Han ger en “förklaring” som återgiven i övrdriven korthet går ut på att vi i språket, efter att den romerska kulturen tog över och förvanskade viktiga språkliga begrepp från den grekiska kulturen, tappat bort ett slags inbyggd “förundran” – det som hos Heidegger kallas “Varafrågan” (hur något alls kan finnas).  Denna förundran, där “det som är” inte tas för givet, höll, tycks Heidegger mena, tidigare tillbaka människan och hindrade henne att abstrahera tanken i riktning mot att föreställa sig naturen och människan som godtyckliga storheter i ekvationer,  vilket i sin tur hindrade henne att överstiga en viss gräns för sitt handlande. Utan denna i språket inbyggda förundra som gräns blir människan gränslös i förhållande till sig själv och sin omgivning med avseende på hur långt naturen och människan kan utnyttjas som en resurs. Förklaringen till “förfallet” läggs alltså på ett språkligt/filosofiskt plan, det är en dimension i språket som gått förlorad. Det är också av den anledningen som Heidegger i första hand ser det poetiska språket och konsten i allmänhet som ett slags möjlig väg till “besinning”. Poesin har en särställning som språklig företeelse, men även konsten i allmänhet har en möjlighet att föra in besinning i människans värld. Poesi, och konst i allmänhet, som uppnår ett slags nivå av “skapande” har en i huvudsak välkomnande, positiv inställning till tomheten, till “det som inte finns”, och det som drar sig undan från människan, till skillnad från vetenskapen (och dess tillämpningar inom ingenjörskonsten), som alltid måste gå vidare och “jaga” detta mörker, denna tomhet, det som drar sig undan människans förståelse för att ständigt hitta nya och mer uttömmande förklaringar. Denna konstens mer tillåtande attityd till “det som inte är”, till tomheten och det som undandrar sig vår förståelse skulle, tycks Heidegger mena, kunna ge en återhållande effekt på människan, leta sig in i språket och införa en tanke- och handlingsgräns för hennes förhållande till sig själv och sin omgivning, vilket i det stora hela skulle kunna ge ett mer besinningsfullt och försiktigt förhållande till henne själv och världen runt omkring.

Dessa tankar hos Heidegger tycks alltså dela upp sig i två delar: dels den grundläggande förfallstanken som tar sitt avstamp i en filosofisk/språklig förklaringsmodell, dels ett antytt “botemedel” där poesin, konsten och ett poetiskt tänkande spelar en stor roll. 

I vilken mån Heideggers “förfallsteori” gällande borttappandet av varafrågan i ett begreppsförfall från greker till romare och vidare till vårt samhälle “stämmer” är dock kanske mindre viktigt. Tanken kan möjligen tyckas lite väl grovhuggen och intellektualiserande, men hur vi har hamnat där vi befinner oss idag kanske är mindre intressant än tanken på hur vi kan komma ur vårt nuvarande förhållningssätt till något helt annat. Och där är Heideggers tanke om att gripa efter “förundran” och – som poesin och konsten alltid gjort, försöka hålla språket och tanken kvar tätt intill en tomhet, intill vår dödlighet och det som händer vid själva skapandet av konst och poesi – en möjlighet vi har.

Heidegger
Natur
Tid
Vara
Språk
Tänka
Faran
Förändringen
Zen
Heideggerkritik