Orden hänger på en skör tråd. Den som är utan blir lätt otålig, vill avsluta, komma vidare, skölja ner. 

Trasten här utanför letar planlöst bland de torra löven, vänder och vrider, tar ett steg tillbaka, upptagen med att hitta sina ord som starkt och tydligt ska framföras.

Då gäller det att ordlös stå emot, inget säga, men invänta den där andra strofen, den där ordens öde avgörs. Ingen kommer undan, inget levande skonas.