Allt handlar om luften och ljuden. Om luften och ljuden själva får bestämma. Då kunde vi stanna där ute i den spända kylans förväntan med tumvantarna på och inte alltid gå vidare till nästa dröm.

Som när himlen spricker upp i ett leende och snön börjar falla och säger nej tack till satelliterna. Då öppnar sig plötsligt en dörr hundra meter bort i det vita och luften och ljuden drar själva hårt i bromsen.

Det är i verkligheten ingen stor sak, men rummen som öppnas och stängs i kylan kunde tänkas hålla oss kvar. Vi kunde bli vittnen till rundabordensamtal mellan väderstrecken, långsamt vridande och vändande på tillvaron.

Om kvällen skulle allting vara återställt. Inne i husen skulle alla de vanliga drömmarna pågå som vanligt. Bara rösterna där ute som leker med gränsen för vad som är omöjligt.