1.
Hon kommer upp ur underjorden, reser en ansenlig sträcka i det kalla, kyliga inre av bergets urgamla kropp denna heta sommardag. Och överraskar omgivningen med ditt ständiga, aldrig sinande pladdrande.

2.
Och du sitter samtidigt i trädskuggan med din svarta anteckningsbok, med det ena skinande vita benet lagt över det andra, ambitiös, fylld av goda föresatser. En liten piazetta, en platå högt upp med utsikt över havet, med plats för en mindre samling människors demokratiska omröstande. Korgmakarna som säljer korgar, en tysk turist som blöter sin keps i fontänen och du som sitter där med pennan i stand-by. Med din cappuccino, din keps och ett uråldrigt träd med förgrenad stam som sammanflätade ormar på väg upp mot den breda trädkronan. Det vita, olinjerade arket vill avkräva dig dina tankar, dina ögon och din kropp.

3.
Du skriver: ”Den amerikanska damen iklädd rullstol pressas upp ur underjorden, upp ur berget, färdas genom bergets inre – för att på sina tysta hjul glida ut ur en öppning i berget som en primadonna, porlande sitt amerikanska tungomål, avsvalkad inne i berget.”

4.
Och tysken som utan att tveka blöter sin keps i brunnens iskalla dricksvattenfontän och omedelbart sätter mössan på huvudet: ”Verdammt, wie wunderbar!

5.
Det är en sådan dag. Het. Duvan som badar i fontänens nedre del och liksom garnerar brunnen med sin fågelkropp – som en uthuggen duva på en medeltida dopfunt!

6.
Fontänen ger och ger och ger av sitt vatten – en oändlig givmildhet. Utan att ta betalt, utan att vara påflugen: ta om du vill, annars låt bli. Talar med alla åldrar, lekfullt med barnet som lyfts upp och överraskas av vattnets kyla (förtvivlad förtjusning!). Rakt på sak med den tyske backpackern som står huvudstupa med mössan i fontänen: Nehmen Sie die Wasser, bitte! Växlar obehindrat till ett annat, långsammare tilltal, milt och stillsamt med den gamla, infödda kvinnan som lugnt håller fram en hand i strålen och stryker svalkande över pannan: lentamente, ancora, andante!

7.
Vattnet som kommer upp ur berget bär med sig: botgöring, skratt, belägring. Även: invasionen av ormar som omtalas i turistguiden och beskrivs som årtionden av hela traktens ödeläggelse. Den tvehövdade kraften hos en romersk härförare med stillhet, lugn och avskildhet – och skoningslös falskhet, skumraskaffärer och förödelse. Och övervinnandet, den tvingande förvandlingen av landskapet, av människorna, slavarna, offren.

8.
Som om jag mitt i livet hade fastnat halvvägs upp i hissen, halvvägs upp i berget, mitt i en ond dröm. Fumlande med askan från traktens alla döda, spillande ut de dödas aska inne i hissen. Slutligen på väg ut ur berget, ut ur hissen, ut ur dödens käftar med den allra första grönskan,
med den allra första stavelsen på tungan som sedan under högtidliga former ska skrivas ner i den svarta anteckningsboken.

9.
Vem tillhör brunnen? Ingen? Alla? Turisten som tar sina foton av brunnen med vännerna uppställda i alla upptänkliga positioner? De äldre, infödda som lugnt kommer till brunnen för att svalka sig åtminstone någon gång under dagen. Du som dokumenterar porlandet och noterar de som under dagen passerar genom brunnens kalla stråle med allehanda kroppsdelar? Eller kanske mest de små italienska barnen i fyra-femårsåldern som cyklar runt, runt dagarna i ända på de slingrande gatorna och även runt fontänen och när andan faller på kliver upp på den utlagda extrastenen som krävs för att de ska nå upp och dricka en klunk av det iskalla vattnet?

10.
Vi som alla är turister utan uppdrag, med spridandet som uppdrag, bärare av det ytliga seendets blick, uppfinnare av upplevandet, med ”upplevandet” som uppdrag, med uppdraget att tomhänt passera igenom, med våra tomma blickar som bara är här för att se ”något annat”.

11.
Brunnen är subversiv i ordets rätta bemärkelse, bedriver underjordisk verksamhet. Undanskymd, småskalig, ensam. Med yta krigar den mot det ytliga, med kyla från sitt inre djup tampas den mot spelat djupsinne och tomma fraser, med tomhet – ”vatten, bara vanligt vatten” – kämpar den mot hela havet där utanför.

12.
Den amerikanska damen i rullstol på post i torgets ena hörn, med blicken ut över havet. Vad gör hon med havet? Hur tar hon sig an vågorna och sältan? Hur förhåller hon sig till de rullande vågorna? Det spegelblanka ögonblicket. Tårarna i hennes blick står för: återkomsten, hemkänslan. Och där bakom: kroppens piskande storm.

13.
Sedan resan ner igen. Återvändandet till den andra världen, den platta, moderna, i ögonhöjd.